loading...

Mene tekel
Om varsel och andra omen

Andreas Hammar
konstnär, uppfinnare och elektromekaniker
22 februari - 29 mars 2018

1. Kackerlackan, unika varianter i upplaga, variabla storlekar. 2. Källarfönstret, H: 93 cm, B: 60 cm, D: 18 cm. 3. Luckan, H: 60 cm, B: 50 cm + installationsapparater, variabla. 4. Malen, H:75 cm, B: 70 cm, D: 20 cm. 6. Läckan, H: 235 cm, D: 34 cm. 7. Trädet, H: 292 cm (variable), D: 70cm.


Galleri Fagerstedt presenterar Andreas Hammar med soloutställningen Mene tekel. En utställning som anspelar på förebudet, på föraningen och på små irritationer som pockar på uppmärksamhet trots att de föreföll helt triviala och ovidkommande vid första anblicken.
 
Andreas Hammar tog sin magisterexamen på Konstfackskolan år 2001 och har sedan dess rört sig i ett eget gränsland mellan konst, film och uppfinning. Redan vid debututställningen på Galleri Boman i Stockholm fascinerade han publiken med att bjuda in i en fiktiv modellvärld i skala 1:1, rakt in i en 3-dimensionell fantasy-miljö, skapad ur konstnärens innersta fantasier om andra världar. Andreas Hammar är en ”pulare” och en notorisk samlare. Han har t ex en enorm samling med gamla verktyg i sin verkstad, överlagrade med damm, smuts och patina. Han är utbildad på Konstfack och med tiden självlärd inom elektromekanik.
 
Ibland har Andreas Hammars installationer och miljöer varit vänliga och närmast harmlösa, som svar på längtan till en lekfull och kreativ plats, en grotta, ett sublimt rum, med romantikens idé om en obegränsad möjlighet att ge sig hän i en annan värld. T ex kan nämnas den ”tehussimulator” där man fick dricka te och äta skorpor med konstnären, uppförd i Botkyrka konsthall år 2003, eller värdshuset som byggdes upp permanent för Edsviks konst- och kulturcentrum eller den Indiana Jones-inspirerade ruinmiljö som han byggde upp i hela utställningsrummet på Galleri Natalia Goldin i Stockholm m fl verk som uppförts inom genren gammaldags äventyrsromantik.
 
Vid andra tillfällen har Andreas Hammar tagit ett steg ut ur fantasivärlden och betraktat den med ett utifrånperspektiv. Hur går det till att skapa imaginärer? Hur uppstår magin? Utställningen Cityscapes tillsammans med Ralf Söderlind på Uppsala konstmuseum var ett avslöjande exempel på magin bakom en filmens ”Matte Painting”. Besökaren leddes in i ett illusoriskt perspektiv och tycktes betrakta en stor modell över en medeltida stad men med ett par stegs förflyttning från den fantasieggande modellen avslöjades hela illusionen i form av platta skivor som placerats i lager på lager för att lura ögat.
 
Hans verk har många referenser till film och fantasy och han har varit verksam både framför och bakom kameran med barnprogram, byggt apparater som utvinner dricksvatten ur svettiga underkläder och skapat alla möjliga knasiga maskiner, ibland tillsammans med sina kollegor på verkstadskollektivet Svart i Bagarmossen.
 
Man kan se tydligt hur vissa företeelser återkommer i hans konstnärliga arbete: maskiner och magiska platser där betraktaren har huvudrollen och inbjuds till att ta ett steg rakt in i en frusen scen. Han kan lika gärna bygga upp en hel interiör, en egen värld, att kliva in i, att omslutas av och att inträda en parallell verklighet igenom, som att med små medel skruva upp stämningen på en befintlig plats, med små oansenliga installationer eller med ljud, ange en ton av att något finns där som kanske inte hör dit men som ändå markerar sin närvaro.
 
Med utställningen Mene tekel har Andreas Hammar lämnat det harmlösa och han för in irritationsmomenten i sina verk. Installationerna i galleriet blir med tiden pockande och oroande. Otåligt och störande stjäl de vår uppmärksamhet alltmer, tiden går och allt känns inte längre bara lekfullt och behagligt. Med tiden uppstår en ny komplexitet.
 
Vi kan få en känsla av att, trots våra drömmar om att finna en väg till en annan och mer fantastisk plats, leder Andreas Hammars imaginära fönsteröppningar, rördragningar, vattenledningar och skåpluckor, alla de små tecknen på att rummet skulle kunna utsträckas till ytterligare okända rum, till ännu outforskade världar, oss in i ett tillstånd av irritation och frustration, till en insikt om att den andra världen även kan vara hotfull och bristfällig. Vi närmar oss nu dystopiernas gränsland.


 
Mene tekel är ett begrepp som förekommer bl a i Bibeln och i en översättning från Arameiska tillskrivs uttrycket följande betydelse: "Mene, det betyder: Gud har räknat [mená] ditt rikes dagar och gjort ände på det. Tekel, det betyder: du är vägd [tekiltá] på en våg och befunnen för lätt”. Det används också som ett uttryck för att förebåda en annalkande olycka, som ett varsel eller ett omen.
 
 

ENGLISH

Gallery Fagerstedt presents Andreas Hammar with the solo exhibition Mene tekel. An exhibition that reflects on the foretoken, on the omen and on small annoyances that attract attention even though they seemed completely trivial and irrelevant at first glance.
 
Andreas Hammar took his master's degree at Konstfackskolan (Stockholm) in 2001 and has since moved in his own border between art, film and invention. Already at the debut exhibition at Galleri Boman in Stockholm, he fascinated the audience by inviting a fictional model world in scale 1: 1, directly into a 3-dimensional fantasy environment, created by the artist's innermost fantasies of other worlds. Andreas Hammar is a a notorious collector. He has, for example, a huge collection of old tools in his workshop, overlaid with dust, dirt and patina. He is educated at Konstfack and eventually self-taught in electromechanics.
 
Sometimes Andreas Hammar's installations and environments have been friendly and almost harmless, in response to the desire for a playful and creative place, a cave, a sublime space, with the romance's idea of ​​an unlimited opportunity to take place in another world. For example, the "teh simulator" where you could drink tea and eat crusts with the artist, built in Botkyrka Art Hall in 2003, or the inn that was permanently built for Edsvik's Arts and Culture Center or the Indiana Jones-inspired ruin environment that he built in The entire exhibition room at Galleria Natalia Goldin in Stockholm, among other things, was performed in the genre of old-fashioned adventure romance.
 
On other occasions, Andreas Hammar has taken a step out of the fantasy world and viewed it from an outward perspective. How do you create imaginers? How does magic occur? The exhibition Cityscapes together with Ralf Söderlind at Uppsala Art Museum was a revealing example of the magic behind a film's "Matte Painting". The visitor was led into an illusory perspective and seemed to consider a great model over a medieval city, but with a few steps moving from the imaginative model, the whole illusion was revealed in the form of flat slices placed in layers in layers to trick the eye.
 
His works have many references to film and fantasy and he has been working both in front of and behind the camera with children's programs, built appliances that extract drinking water from sweaty underwear and created all sorts of crunchy machines, sometimes with their colleagues at the workshop in the Black in Bagarmossen.
 
You can clearly see how certain phenomena recur in his artistic work: machines and magic places where the viewer has the main role and invited to take a step straight into a frozen scene. He could as well build up an entire interior, his own world, to step into, to be enclosed by entering into a parallel reality, such as to scramble the mood into an existing place with small unintentional installations or with sound , indicate a note that something is there that may not belong there but still indicates its presence.
 
With the exhibition Mene tekel, Andreas Hammar has left it harmless and he forgives the irritation of his work. The installations in the gallery will be worrying and worrying over time. Impeccably and disturbing, they steal our attention increasingly, time passes and everything does not feel anymore playful and comfortable. Over time, a new complexity arises.
 
We can get the feeling that, despite our dreams of finding a way to another and more amazing place, Andreas Hammar's imaginary window openings, pipes, water pipes and cabinets lead all the little signs that the room could extend to further unknown spaces , to unexplored worlds, us into a state of irritation and frustration, to an understanding that the other world can also be threatening and deficient. We are now approaching the border country of the Dystopians.


 
“Mene Tekel” is a term that appears in the Bible, and in a translation from Arameic, the phrase attributes the following meaning: "Men, that means, God has counted [mená] the days of your kingdom and made an end. Tekel, that means, you are weighed [Tekiltá] on a wave and found too easy. "It is also used as an expression of suggesting an imminent accident, as a warning or an omen.
 

Filmade verk i utställningen